Vi gifter oss för oss

Att gifta sig eller inte gifta sig, det är frågan. M har friat varje dag sedan vi blev ett par för 5 år sedan och jag har svarat ja varje gång. Så varför har man då inte kommit till skott. Jaa, bagage är väl rätt svar. Saker att ta itu med innan helt enkelt. Men NU så äntligen. Nu har stunden kommit. Vi är ju föräldrar till våran absoluta guldklimpsgosse på 10 1/2 månad och vi vill ju självfallet komma samman som en enhetlig familj. Inte bara för sonens skull utan för oss alla 3. Datumet är satt till 8e juni och det är ingen som vet förutom vi - och prästen så klart. Föräldrarna på båda sidor kommer att glädjas för oss men jag tror nog vi kommer få se lite ledsna miner från dem alla 4 för att de inte fick vara med. Vi beslutade att åka till Grekland på semester i sommar och där, högt på ett berg med utsikt över Rhodos Stad, där skall vi säga våra "I do's". Vårat beslut att "smita iväg" för att gifta oss grundades på många faktorer, men framförallt: vi gifter oss för oss.

Jag beställde min klänning från DH Gate, hör o häpna. Jag vågade! Vi får hoppas att jag inte gråter när den väl kommer på brevlådan. Eftersom det är en informell vigsel så ville jag ha en klänning som var både informell men bröllopig på samma gång. Tror jag lyckades. (Det är inte jag på bilden) Allt som allt så betalar jag under 1000-lappen för den, måttbeställd med frakt och allt. Med den prislappen så kändes det ok att våga. Dock fick jag ett meddelande att de tänkte skeppa ut klänningen den 22e maj som först och därefter tar det 10 dagar hit om allt går som det ska. Cutting it to close för min smak, varvid jag faktiskt uppget ett falskt bröllopsdatum åt dem som är mycket tidigare. Vi åker ju härifrån den 4e juni redan och då ska allt vara packat och klart och eventuellt "omsytt" ifall klänningen inte passar som tänkt. Knäpper mina händer och ber en bön att den kommer hit i tid. Annars är det 1000 spänn i sjön.

Ringar har vi ju självfallet varit och tittat på. 2 guldsmeder skall få lämna offert på likvärdiga ringar. Valet av ring blir vitt guld med stenar. Så vackra. Längtar efter att få se dem på mitt finger och på Ms finger. Det finns väl ingen skam i att vilja visa världen att min snygga man är "spoken for".

En dödlig sjukdom?

För ett par dagar sedan fick jag reda på att en gammal vän har fått leukemi. Han är äkta make och pappa till en 5-årig tös. När man möts av ett besked som det så börjar tankarna snurra kring ens egen livssituation och hur tacksam jag är och alltid skall vara för varje dag som kommer och går utan otrevligheter. Vad småaktigt att jaga upp sig över trams som att arbetsgivaren tycker det är rimligt med 1% i löneökning, eller att man har det lite rörigt hemma ibland, eller att mannen snarkar, eller att att man är övertrött för att sonen vaknar kl 05:20. "Reality sets in" när man läser om en väns kamp mot en dödlig sjukdom. När jag följer hans tapperhet på fb och om hans nära och kära som engagerar sig för att stötta emotionellt, ekonomiskt och i kampen att hitta en donator, då vaknar något inombords. Det är en svår känsla att identifiera. Kanske är det en blandning av många känslor på en gång; så som rädsla, skam, oro, tacksamhet, sorg, lycka, uppvaknande och en hel del grubbel. Allt på en gång. Jag har inte träffat honom på 17 år. Vi bor på olika kontinenter. Jag minns tillbaka till sist jag såg honom. Han var ung och "carefree". Mitt grubbel leder onekligen fram till sammanfattningen att ingen av oss vet vilket kort livet kommer ge oss härnäst.

Varför starta en blogg?

Idag, valborgsmässoafton blev jag inspirerad. Efter att ha läst min brors blogg inför deras kommande husbygge beslutade jag att faktiskt själv börja blogga. Inte för andra, men för mig själv. Det är så mycket jag upplever och så lite jag kommer ihåg. Varför inte utnyttja de redskap som finns för att hjälpa minnet. Jag har många gånger tillsammans med min bror konstaterat att jag har ett riktigt uruselt minne. Förmodligen har jag ett dåligt katalogsystem i huvet :-). Glömmer t.o.m var jag sparar mina minnen. Så kan det gå.