En dödlig sjukdom?

För ett par dagar sedan fick jag reda på att en gammal vän har fått leukemi. Han är äkta make och pappa till en 5-årig tös. När man möts av ett besked som det så börjar tankarna snurra kring ens egen livssituation och hur tacksam jag är och alltid skall vara för varje dag som kommer och går utan otrevligheter. Vad småaktigt att jaga upp sig över trams som att arbetsgivaren tycker det är rimligt med 1% i löneökning, eller att man har det lite rörigt hemma ibland, eller att mannen snarkar, eller att att man är övertrött för att sonen vaknar kl 05:20. "Reality sets in" när man läser om en väns kamp mot en dödlig sjukdom. När jag följer hans tapperhet på fb och om hans nära och kära som engagerar sig för att stötta emotionellt, ekonomiskt och i kampen att hitta en donator, då vaknar något inombords. Det är en svår känsla att identifiera. Kanske är det en blandning av många känslor på en gång; så som rädsla, skam, oro, tacksamhet, sorg, lycka, uppvaknande och en hel del grubbel. Allt på en gång. Jag har inte träffat honom på 17 år. Vi bor på olika kontinenter. Jag minns tillbaka till sist jag såg honom. Han var ung och "carefree". Mitt grubbel leder onekligen fram till sammanfattningen att ingen av oss vet vilket kort livet kommer ge oss härnäst.