Jag kommer ihåg det jag allra helst vill glömma

Mamma och jag utrönade här om dagen skillnaden mellan Avud och Svartsjuka. Wikipedia gjorde upp våra oenigheter och fastställde följande (ska väl tillägga att mamma hade rätt...):

Avund är en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det. Avund kan bero på dålig självkänsla som är resultatet av en uppåtgående social jämförelse som hotar en persons självbild: en annan person har något som avundaren tycker är viktigt att ha. Om den andra personen upplevs vara lik avundaren, blir den framkallade avunden särskilt intensiv, eftersom det signalerar till avundaren att det lika gärna kunde varit han eller hon som besatt det önskade föremålet.
Bertrand Russell sade att avund var en av de mest potenta orsakerna till olycka. Det är en universell och mest olycksaliga sidan av den mänskliga naturen, eftersom en avundsjuk person inte bara blir olycklig av sitt avund, utan önskar även att tillfoga olycka på andra.

Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen. Som att bli helt eller delvis övergiven, till fördel för ett syskon t.ex. Dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten (slaget om partnerns gunst) uppstått.

Jag har många gånger varit utsatt för personer som känt Avund av en eller annan anledning. Jag har aldrig förstått mig på det tankesättet då jag aldrig själv känt avund på det viset mot någon. Självklart nämner jag inga namn men att de alla varit kvinnor är väl inget att utelämna. I mina upplevelser så har det visat sig genom skitsnack, ryktesspridning, och vissa andra har varit bara rent elaka. Ibland med ord och ibland med handling. Ofta har jag fått höra att "du är för glad, ingen är så glad hela tiden, det kan inte vara äkta". Andra har inte varit så raka att de vågat säga något till mig direkt utan man har fått höra på omvägar. En dock skrev ett brev och berättade utförligt om sitt mistycke. Även personer som är i min närmaste krets har haft/har känslor av avund som visats sig på de elakaste vis. Med tanke på hur Avund visar sig och dess egenskaper så vill jag defeniera Avund som ett Gift, en Parasit och ett Virus. Allt i ett.

Hur kommer det sig då att jag gång på gång är villig att öppna mitt hjärta för de här människorna. Jag kan ge ett råd till andra att "bry dig inte om dom, de är inte värda din tid", men när det gäller mig själv så gör jag samma mistag - om och om. Jag lämnar mitt hjärta blottat och är redo att bli sårad - igen.

Det kommer nog ner till min grundläggande känsla om relationer med vänner och familj: De är viktiga att kämpa för. Lägg bort det gamla och se fram mot en ny dag. Men hur lägger man verkligen undan sårade känslor och förlåter "så som och vi har blivit förlåtna". Jag menar inte bara att säga "du är förlåten" eller "jag har förlåtet honom/henne", utan verkligen FÖRLÅTER, med allt vad det innebär? Jag har inget svar på det. Jag vet bara att hur mycket jag än intalar mig själv att jag förlåtit så kan ändå den där odefinierade känslan och tankar fortfarande poppa upp, efter många år, som får mig att ifrågasätta om jag då verkligen hade förlåtit.

Jag har tidigare diskuterat min brist på ett bra minne :-). Jag har dock kommit fram till att mitt minne fungerar som bäst när det är förknippat med starka känslor. Det är ju då typiskt! Det som jag vill glömma är ju nästan alltid förknippat med mycket starka känslor. Så, ironiskt nog är jag då "stuck with" att alltid komma ihåg de stunder som jag allra helst vill glömma.