När våran andra son var 10 månader fick jag frågan av min man om jag tyckte att det var viktigast att jag var utvilad för mitt "jobb" med barnen och hemmet eller att han var utvilad för sitt jobb med företaget. Jag svarade självklart att det var lika viktigt för oss båda att få tillräckligt med vila. Vad tycker du själv, frågade jag tillbaka. Svaret och kommentarerna jag fick tillbaka gjorde mig så ursinnig att jag plockade upp vår 10 månaders och gick o la mig utan ett ord ytterligare.
Visst, det är väl viktigt att du får vila men det är ju ännu viktigare att jag är utvilad om jag ska orka jobba, sa han. Du fick ju sovmorgon idag till kvart över tio.
Ja, jag känner mig jätte utvilad svarade jag med sarkasm, eftersom han visste att jag inte sovit en enda natt oavbrutet sen lillkillen föddes 10 mån dessförinnan. Vår första son Jonathan var mönsterbebisen och jättelätt på alla vis. Men lilla William tog varken napp el nappflaska så nattamningen med honom bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Utöver det så var han en rastlös bebis som sov dåligt, vilket gjorde att jag sov dåligt under de korta stunder jag faktiskt sov.
Vad gnäller du över, fick jag som svar tillbaka, du ska ju inte tro du är den enda trötta mamman.
Wow! Eftersom jag visste att den konversationen inte skulle slutat trevligare än så bestämde jag mig för att göra det enda rätta, gå o lägga mig.
Sömnbrist är nr 1 för att komma ur balans och sömn nr 1 för ha livskvallitet. Det är grunden till resten. Den ena parten av ett förhållande får aldrig tro att denne har rätt till bättre livskvallitet än den andre. Ej heller rätten att misunna den andre åt minstone samma livskvallitet som denne själv får. Detta måste vara en grundregel som förälder.
När man offrar sina nätter för att den andre parten skall kunna få sova hela nätterna så förväntar man sig inte att bli tackad varje dag, men ej heller att det skall tas för givet. Båda parter i föräldraskapet måste måna om den andres hälsa, och det börjar med SÖMN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar