Är jag min mamma?

Finns det någon så viktig person som mamma? Vem är det man ropar högt på när något otäckt händer eller man blir överraskat rädd - jo mamma.

Flera gånger i veckan ringer vi varandra. Ibland flera gånger varje dag. Utöver det har vi kommunikation via whatsapp under hela dagen. Nu när jag skriver om det så här så låter det som om jag inte är självständig alls. :-) Men så är det inte.  Det var en period i mitt liv då vi inte kunde parata på flera veckor. Det var på 90-talet när jag bodde i USA under 8 år och lärde mig allt om att stå på mina egna två ben. Så, med det sagt så skulle jag vilja säga att det mer handlar om att jag helt enkelt tycket om min mamma. Hur irriterande hon än kan vara. För tro mig, irriterande är bara förnamnet. Ibland tror jag att hon inte riktigt lever i samma värld som oss andra och där hennes verklighet bara existetar för henne.

Många som förlorat sin mor uttrycker att de sträcker sig efter telefonen flera gånger om dan. Vilken oerhört jobbig tanke. Jag vet att jag kommer vara den personen.

Vilken sorts mamma vill jag vara och bli? Mamma är lik sin mamma sägs det ju och man kan alltid lära sig av sin egen mor.

Min mamma är givmild - det vill jag också vara.
Min mamma ställer upp - det vill jag också göra.
Min mamma har en hög dos av omvårdnad - det vill jag också ha.
Min mamma kan se arg ut trots att hon inte är det  - jag har drag av det ibland så det vill jag förbättra.
Min mamma är tjatig - så också jag. Det bara måste jag lägga av med.
Min mamma höjde görna rösten när vi var små - jag inser att jag inte är fullt så tålmodig som jag borde vara med mina gossar så nog kommer en och annan höjd röst. Inte bra, det måste jag fixa.

Ja nog finns det många drag av min mamma i mig. Både bra och dåligt. Det bästa jag kan göra är att fortsätta rannsaka mig själv och förbättra det som är på den dåliga sidan.