Min vigselring

Ugh, jag är inte nöjd. Den är så dåligt gjord att jag bara vill gråta. Han har fattat stenarna helt snett o vindt och det syns - tydligt. Han hävdar själv att han inte kan se vad jag pratar om vilket får mig att bli orolig - Kan han inte göra något åt det? Han lovade mig vid beställning att jag skulle bli 100 % nöjd annars gör vi om det. Vi har nu krävt att han ska  göra om ringen. Stor klump i magen. Vi har betalat så mycket för den här ringen och så blir det såhär. Han blir konfrontativ när vi pratar med honom om det. Jag har försökt förklara så gott det bara går vad det är jag önskar få gjort, men jag känner inte att jag når fram till honom. Vi pratar på helt olika våglängder. Så frustrerande. Jag har gjort mitt allra yttersta att inte vara  kantig, otrevlig, påstridig, irriterad, arg, ledsen - o allt det där andra som jag känner inombords. Utan bara vara trevlig och ödmjuk. Jag tror jag har lyckats. Jag har märkt att han tänder till och blir defensiv fortare än genomsnittsmannen så jag vill inte hamna på fel fot med honom för då kanske han inte fixar felen med ringen. Nu har vi i alla fall lämnat in den med klar och tydlig instruktion om vad vi anser är fel och hur vi vill ha det. Let's wait and see.

Bröllopsklänningen kom från DH Gate

Den är underbar. Precis som på bilden. Jag är jättenöjd att jag valde att beställa min klänning via DH Gate. Men, att hitta rätt fabrik i DH Gate var ju visserligen en ren chansning. Med resultatet i handen valde jag HELT rätt fabrik och jag skulle lugnt beställa från den fabriken igen el rekommendera vem som helst att göra det. Den här klänningen skulle lugnt kosta närmare 5000 kr att hyra. Vilket fantastiskt hantverk på hela livet av klänningen. Jättefint.

Synd bara att jag inte är lika sngg som modellen på fotot :-), eller lika slank om magen. Jag kommer ju redan ha en liten gravidmage när vi gifter oss. Får väl se om den syns eller inte. Lite roligt att en dag kunna säga till barnen att de båda var med på mammas o pappas bröllop fast en var i magen :-).

Spännande utveckling

Idag fick vi en överraskning, vi är gravida!!!! Vi vet hur det gick till givetvis men undrar ändå....hur gick det till??? :-)
Vi var så inställda på att behöva hormonbehandling igen så var precis bara förra veckan och hämtade ut en ny uppsättning av pergotime. Eftersom jag har vad som kort kallas PCO så tog det ju 7 månader med Pergotime för att få till Jonathan och nu gick det utan. Ah det är ju snudd på ett under. Vi är minst sagt nöjda.

Vill du veta mer om PCO eller Pergotime så finns det att läsa på:
http://www.barnsidan.se/cldoc/76.htm

Jag kommer ihåg det jag allra helst vill glömma

Mamma och jag utrönade här om dagen skillnaden mellan Avud och Svartsjuka. Wikipedia gjorde upp våra oenigheter och fastställde följande (ska väl tillägga att mamma hade rätt...):

Avund är en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det. Avund kan bero på dålig självkänsla som är resultatet av en uppåtgående social jämförelse som hotar en persons självbild: en annan person har något som avundaren tycker är viktigt att ha. Om den andra personen upplevs vara lik avundaren, blir den framkallade avunden särskilt intensiv, eftersom det signalerar till avundaren att det lika gärna kunde varit han eller hon som besatt det önskade föremålet.
Bertrand Russell sade att avund var en av de mest potenta orsakerna till olycka. Det är en universell och mest olycksaliga sidan av den mänskliga naturen, eftersom en avundsjuk person inte bara blir olycklig av sitt avund, utan önskar även att tillfoga olycka på andra.

Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen. Som att bli helt eller delvis övergiven, till fördel för ett syskon t.ex. Dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten (slaget om partnerns gunst) uppstått.

Jag har många gånger varit utsatt för personer som känt Avund av en eller annan anledning. Jag har aldrig förstått mig på det tankesättet då jag aldrig själv känt avund på det viset mot någon. Självklart nämner jag inga namn men att de alla varit kvinnor är väl inget att utelämna. I mina upplevelser så har det visat sig genom skitsnack, ryktesspridning, och vissa andra har varit bara rent elaka. Ibland med ord och ibland med handling. Ofta har jag fått höra att "du är för glad, ingen är så glad hela tiden, det kan inte vara äkta". Andra har inte varit så raka att de vågat säga något till mig direkt utan man har fått höra på omvägar. En dock skrev ett brev och berättade utförligt om sitt mistycke. Även personer som är i min närmaste krets har haft/har känslor av avund som visats sig på de elakaste vis. Med tanke på hur Avund visar sig och dess egenskaper så vill jag defeniera Avund som ett Gift, en Parasit och ett Virus. Allt i ett.

Hur kommer det sig då att jag gång på gång är villig att öppna mitt hjärta för de här människorna. Jag kan ge ett råd till andra att "bry dig inte om dom, de är inte värda din tid", men när det gäller mig själv så gör jag samma mistag - om och om. Jag lämnar mitt hjärta blottat och är redo att bli sårad - igen.

Det kommer nog ner till min grundläggande känsla om relationer med vänner och familj: De är viktiga att kämpa för. Lägg bort det gamla och se fram mot en ny dag. Men hur lägger man verkligen undan sårade känslor och förlåter "så som och vi har blivit förlåtna". Jag menar inte bara att säga "du är förlåten" eller "jag har förlåtet honom/henne", utan verkligen FÖRLÅTER, med allt vad det innebär? Jag har inget svar på det. Jag vet bara att hur mycket jag än intalar mig själv att jag förlåtit så kan ändå den där odefinierade känslan och tankar fortfarande poppa upp, efter många år, som får mig att ifrågasätta om jag då verkligen hade förlåtit.

Jag har tidigare diskuterat min brist på ett bra minne :-). Jag har dock kommit fram till att mitt minne fungerar som bäst när det är förknippat med starka känslor. Det är ju då typiskt! Det som jag vill glömma är ju nästan alltid förknippat med mycket starka känslor. Så, ironiskt nog är jag då "stuck with" att alltid komma ihåg de stunder som jag allra helst vill glömma.

Vi gifter oss för oss

Att gifta sig eller inte gifta sig, det är frågan. M har friat varje dag sedan vi blev ett par för 5 år sedan och jag har svarat ja varje gång. Så varför har man då inte kommit till skott. Jaa, bagage är väl rätt svar. Saker att ta itu med innan helt enkelt. Men NU så äntligen. Nu har stunden kommit. Vi är ju föräldrar till våran absoluta guldklimpsgosse på 10 1/2 månad och vi vill ju självfallet komma samman som en enhetlig familj. Inte bara för sonens skull utan för oss alla 3. Datumet är satt till 8e juni och det är ingen som vet förutom vi - och prästen så klart. Föräldrarna på båda sidor kommer att glädjas för oss men jag tror nog vi kommer få se lite ledsna miner från dem alla 4 för att de inte fick vara med. Vi beslutade att åka till Grekland på semester i sommar och där, högt på ett berg med utsikt över Rhodos Stad, där skall vi säga våra "I do's". Vårat beslut att "smita iväg" för att gifta oss grundades på många faktorer, men framförallt: vi gifter oss för oss.

Jag beställde min klänning från DH Gate, hör o häpna. Jag vågade! Vi får hoppas att jag inte gråter när den väl kommer på brevlådan. Eftersom det är en informell vigsel så ville jag ha en klänning som var både informell men bröllopig på samma gång. Tror jag lyckades. (Det är inte jag på bilden) Allt som allt så betalar jag under 1000-lappen för den, måttbeställd med frakt och allt. Med den prislappen så kändes det ok att våga. Dock fick jag ett meddelande att de tänkte skeppa ut klänningen den 22e maj som först och därefter tar det 10 dagar hit om allt går som det ska. Cutting it to close för min smak, varvid jag faktiskt uppget ett falskt bröllopsdatum åt dem som är mycket tidigare. Vi åker ju härifrån den 4e juni redan och då ska allt vara packat och klart och eventuellt "omsytt" ifall klänningen inte passar som tänkt. Knäpper mina händer och ber en bön att den kommer hit i tid. Annars är det 1000 spänn i sjön.

Ringar har vi ju självfallet varit och tittat på. 2 guldsmeder skall få lämna offert på likvärdiga ringar. Valet av ring blir vitt guld med stenar. Så vackra. Längtar efter att få se dem på mitt finger och på Ms finger. Det finns väl ingen skam i att vilja visa världen att min snygga man är "spoken for".

En dödlig sjukdom?

För ett par dagar sedan fick jag reda på att en gammal vän har fått leukemi. Han är äkta make och pappa till en 5-årig tös. När man möts av ett besked som det så börjar tankarna snurra kring ens egen livssituation och hur tacksam jag är och alltid skall vara för varje dag som kommer och går utan otrevligheter. Vad småaktigt att jaga upp sig över trams som att arbetsgivaren tycker det är rimligt med 1% i löneökning, eller att man har det lite rörigt hemma ibland, eller att mannen snarkar, eller att att man är övertrött för att sonen vaknar kl 05:20. "Reality sets in" när man läser om en väns kamp mot en dödlig sjukdom. När jag följer hans tapperhet på fb och om hans nära och kära som engagerar sig för att stötta emotionellt, ekonomiskt och i kampen att hitta en donator, då vaknar något inombords. Det är en svår känsla att identifiera. Kanske är det en blandning av många känslor på en gång; så som rädsla, skam, oro, tacksamhet, sorg, lycka, uppvaknande och en hel del grubbel. Allt på en gång. Jag har inte träffat honom på 17 år. Vi bor på olika kontinenter. Jag minns tillbaka till sist jag såg honom. Han var ung och "carefree". Mitt grubbel leder onekligen fram till sammanfattningen att ingen av oss vet vilket kort livet kommer ge oss härnäst.

Varför starta en blogg?

Idag, valborgsmässoafton blev jag inspirerad. Efter att ha läst min brors blogg inför deras kommande husbygge beslutade jag att faktiskt själv börja blogga. Inte för andra, men för mig själv. Det är så mycket jag upplever och så lite jag kommer ihåg. Varför inte utnyttja de redskap som finns för att hjälpa minnet. Jag har många gånger tillsammans med min bror konstaterat att jag har ett riktigt uruselt minne. Förmodligen har jag ett dåligt katalogsystem i huvet :-). Glömmer t.o.m var jag sparar mina minnen. Så kan det gå.