Välkommen William

Igår kom äntligen vår lilla kille ut. Efter dryga 14 timmar tog han sina första andetag kl 17:45 igår kväll. Han vägde in på hela 4120 gram och var 53 lång. Hela 585 gr större än brorsan vid födseln och 3 cm längre. Stor kille. Inte undra på att förlossningen var så jobbig.
Det hela drog igång kl 3 på morgonen. Jag hade väl känt tilltagande menssmärtor fr ca kl midnatt men kl tre så kom värkarna regelbundet och jag kopplade upp mig till TENS maskinen. Jag timade värkarna under 2 timmar via en gratisapp på nätet. De höll sig omkring 3-4 minuters intervaller. Kl fem ca ringde jag upp till förlossningen och berättade hur jag upplevde värkarna varvid sköterskan tyckte att vi inte skulle vänta för länge innan vi kom upp eftersom det brukar gå fortare med 2a förlossningen. Runt 6 snåret ringde jag mamma som svarade telefonen med "är det dags?" Jag berättade läget och vad de sagt på förlossningen. Men jag sa till dem att det inte kändes som om det var någon brådska utan att de lugnt kunde duscha o dricka sitt morgonkaffe innan de begav sig hit för att sitta hos storebror :-). De var här vid halv åtta och vid halv niosnåret begav vi oss till förlossningen.

Väl på förlossningen gjordes en undersökning och jorå, jag var öppen hela 3 cm och var bara i latensfasen. Tjoho! ...samma visa igen...kände igen dethär från första sonens förlossning. Till råga på allt hade vi fått samma barnmorska. Vad är oddsen? Härifrån började förlossningsupplevelserna ticka side-by-side. Denna förlossning var rent smärtmässigt mycket jobbigare än första. Hur är det möjligt!!! Hade ju invaggats i förhoppningar att tvåan, ja det är mycket lättare. Säger bara shofs så är barnet ute och speciellt eftersom det är så tätt mellan barnen. Jorå så var det ju inte. Den största skillnaden var egentligen att jag inte gick sönder alls denna gång jmf förra gången då jag fick sy efter och hade oturen att några stygn lossnade. Läketiden efter var därför mycket längre än denhär gången.

1a Semlan

Att min man gillar sötsaker är ingen hemlighet så att min son ärvt det borde inte vara konstigt. Semeltid som det är fick sonen chans att smaka av pappas semla. Det var ju en fullträff helt enkelt. Pappa o son i tv soffan ätandes av samma semla var en riktigt gullig syn. Sen var det noggran tandborstning som gällde. Inte lika poppis. Men tandborstningen börjar gå bättre och bättre. El snarare, Jonathan har börjat acceptera att han inte har något val. Grå visserligen men inte alls lika argt och länge som när vi började den nya tandborstmetoden. Vi har ju kämpat nu hur många månader som helst med att lirka o truga för att borsta hans tänder. Till slut kom vi fram till att det helt enkelt var tvunget till förändring så han inte får karies. Vi fick helt enkelt hålla ner honom på skötbordet medan den andra borstade. Vi använder eltandborsten för att det ska gå snabbt och bli bra borstat. Han är inte alls rädd för eltandborsten utan tycker snarare att det är en leksak. Det är ju i alla fall något positivt. Men som sagt, idag var en stor förändring på hans reaktion. Det går framåt. Jätteskönt.
På eftermiddagen idag var vi på sista mötet med barnmorskan. Om inte bebisen behagat komma ut fram till nästa lördag så ska vi på ställningstagande på förlossningen. De gör då en undersökning främst av barnets hälsa, flödet i navelsträngen osv. Vi skulle då vara 2 v över tiden. Som längst får jag gå fram till den 10 feb. Inte hade vi trott att det kunde bli ett februaribarn.

När kommer den nya bebisen?

Att gå över tiden är vanligt, det vet jag ju. Men att vi fortfarande skulle vänta på nedkomst 6 daga efter utsatt datum, det förväntade jag mig inte alls. Jonathan var ju så punktlig så jag trodde i min enfald att det skulle bli lika nu. Då undrar jag ännu mer, vad är det för en liten individ jag bär på denna gång? Vi har ju varit så övernöjda från första början med Jonajthans personlighet och har haft det väldigt lätt med honom. Vi har väl därför på något vis trott att det ska bli ungefär lika igen. Men, vi lär väl bli varse att barn oavsett ålder är individer.
Är det en kille till...eller en tjej denna gång? När jag tänker till så är det klart att jag förstår att barnen kan vara mycket olika i sina personligheter, precis som jag och min bror och min make och hans syster. Vissa likheter men ändå så ofantligt olika.
Den senaste veckan av graviditeten har jag haft jättesvårt att sova om nätterna. Kroppen vill liksom inte. Jag somnar inte förrän framåt småtimmarna. Det förstör ju hela fm. Jag är fullt beroende av min man att han går upp när sonen vaknar. Trots att han också är jättetrött. Han är nog lite orolig för han har jättesvårt att sova han också. Han bär verkligen allt på sina skuldror just nu. Mitt i mitt eget elände har jag glömt att vara tacksam mot honom. Se, den här bloggen är tydligen bra för något ändå. Självinsikt. Vad kan jag hitta på för att glädja honom och visa att jag inte tar honom för givet?!Jag måste hitta på något bra. Förslag mottages tacksamt.

Allt för ung för att dö!

Den 16 november avled min gamla vän Nathan, 35 år gammal. Han efterlämnade en sörjande fru och en 5 årig dotter. Han förlorade kampen mot leukemi. Det sista han skrev på sin fb sida var en glad kommentar att han äntligen avslutat sin sista behandling och allt såg ljust ut. Kort därefter avslutades hans konto. Jag tänkte aldrig tanken att hans kamp hade gått förlorad utan snarare att han kanske rensat för att börja på ny kula. Här om kvällen fick jag en förfrågan från en gemensam väninna om jag hade hört något från Nathan och om jag trodde han hade dött. Jag hittade snabbt hans dödsruna. Det verkar ha gått snabbt och tyvärr med mycket smärta. Vilken sorg för hans nära och kära att komma över och gå vidare från. Man får verkligen en ny synvinkel på ens egna pyttesmå motgångar. Vi ska vara så tacksamma för varje dag vi får och aldrig glömma att måna om våra nära och kära.