Välkommen William

Igår kom äntligen vår lilla kille ut. Efter dryga 14 timmar tog han sina första andetag kl 17:45 igår kväll. Han vägde in på hela 4120 gram och var 53 lång. Hela 585 gr större än brorsan vid födseln och 3 cm längre. Stor kille. Inte undra på att förlossningen var så jobbig.
Det hela drog igång kl 3 på morgonen. Jag hade väl känt tilltagande menssmärtor fr ca kl midnatt men kl tre så kom värkarna regelbundet och jag kopplade upp mig till TENS maskinen. Jag timade värkarna under 2 timmar via en gratisapp på nätet. De höll sig omkring 3-4 minuters intervaller. Kl fem ca ringde jag upp till förlossningen och berättade hur jag upplevde värkarna varvid sköterskan tyckte att vi inte skulle vänta för länge innan vi kom upp eftersom det brukar gå fortare med 2a förlossningen. Runt 6 snåret ringde jag mamma som svarade telefonen med "är det dags?" Jag berättade läget och vad de sagt på förlossningen. Men jag sa till dem att det inte kändes som om det var någon brådska utan att de lugnt kunde duscha o dricka sitt morgonkaffe innan de begav sig hit för att sitta hos storebror :-). De var här vid halv åtta och vid halv niosnåret begav vi oss till förlossningen.

Väl på förlossningen gjordes en undersökning och jorå, jag var öppen hela 3 cm och var bara i latensfasen. Tjoho! ...samma visa igen...kände igen dethär från första sonens förlossning. Till råga på allt hade vi fått samma barnmorska. Vad är oddsen? Härifrån började förlossningsupplevelserna ticka side-by-side. Denna förlossning var rent smärtmässigt mycket jobbigare än första. Hur är det möjligt!!! Hade ju invaggats i förhoppningar att tvåan, ja det är mycket lättare. Säger bara shofs så är barnet ute och speciellt eftersom det är så tätt mellan barnen. Jorå så var det ju inte. Den största skillnaden var egentligen att jag inte gick sönder alls denna gång jmf förra gången då jag fick sy efter och hade oturen att några stygn lossnade. Läketiden efter var därför mycket längre än denhär gången.