Livets regler skrivet av en 90-åring

Denna lista på regler att leva efter är skrivet av en 90-åring, vi kan alla lära oss något av detta.

1. Livet är inte rättvist men det är ändå bra.

2. När du tvivlar, ta bara nästa lilla steg.

3. Livet är för kort för att slösa bort det på att hata någon.

4. Ditt jobb kommer inte att ta hand om dig när du är sjuk. Dina vänner och din familj kommer att göra det.

5. Betala av dina kreditkortsskulder varje månad.

6. Du behöver inte vinna varje argumentation. Förbli ärlig mot dig själv.

7. Gråt med någon, det är mer helande än att gråta ensam.

8. Det är ok att bli arg på gud, han kan ta det.

9. Börja spara inför din pension när du får din första lön.

10. Vad gäller choklad, så är det meningslöst att försöka motstå.

11. Slut fred med ditt förflutna så att det inte förstör din framtid.

12. Det är okej att dina barn ser dig gråta.

13. Jämför inte ditt liv med andras. Du har ingen aning om vad deras livsresa handlar om.

14. Om ett förhållande måste vara hemligt så borde du inte vara en del av det.

15. Allting kan förändras på en minut men var inte orolig, gud blinkar aldrig.

16. Ta ett djupt andetag, det får ditt sinne att slapna av.

17. Gör dig av med allt som du inte använder. Onödiga materiella ägodelar tynger dig på många vis.

18. Allt som inte dödar dig gör dig starkare.

19. Det är aldrig för sent att bli lycklig men det är upp till dig, ingen annan.

20. När det kommer till jaga det du älskar i livet, acceptera aldrig ett nej.

21. Bränn de fina ljusen, använd dina finaste lakan, bär dina finaste underkläder. Spara dem inte till ett speciellt tillfälle. Idag är speciell.

22. Förbered dig för mycket. Följ sedan flowet.

23. Var excentrisk nu. Vänta inte tills du blir gammal med att bära lila.

24. Det viktigaste sexuella organet är hjärnan.

25. Ingen annan än du själv styr din lycka.

26. Rama in varje drama i ditt liv med dessa ord ”Spelar detta verkligen någon roll om 5 år?”.

27. Välj alltid livet.

28. Förlåt allt men glöm inget.

29. Vad andra tänker om dig har du inget med att göra.

30. Tiden läker nästan alla sår. Ge tiden tid att göra sitt jobb.

31. Hur bra eller dålig en situation än är så kommer den att förändras.

32. Ta inte dig själv för seriöst. Ingen annan gör det..

33. Tro på mirakel.

34. Gud älskar dig på grund av vem gud är, inte på grund av vad du gör eller inte har gjort

35. Försök inte kontrollera livet. Gör bara det bästa av det just nu.

36. Att bli gammal slår alternativet – att dö ung.

37. Dina barn får bara en barndom.

38. Det enda som verkligen betyder något i slutet är att du har älskat.

39. Se till att vara utomhus varje dag. Mirakel väntar överallt.

40. Om vi kastade alla våra problem i en hög och såg alla andras problem, så skulle vi snabbt ta våra egna tillbaka.

41. Avundsjuka är slöseri på tid. Du har redan allt du behöver

42. Det bästa i livet har inte hänt dig än.

43. Oavsett hur du mår. Klä på dig och dyk upp.

44. Skörda.

45. Livet har ingen rosett kring sig men det är ändå en gåva.

Andras dåliga vanor

När i ett kärleksförhållandet passerar man den där magiska gränsen från att ha ögonenbindeln på för sin kärleks alla dåliga vanor till att se, höra och uppleva alla dennes dåliga vanor med förstärkare? Orkar man leva ett helt liv med någon annans dåliga vanor? Eller är det jag som är den udda fågeln? Finns det ingen annan som kan störa igäl sig på sin respektives olater? Hur han har börjat lägga sig till med gamla gubbe fåter, så som att tugga med öppen mun, eller snyta sig i duschen, eller lägga upp fötterna på matbordet medan man själv äter, eller förväntar sig att bli serverad sin mat, eller har 14 olika sorts jackor i hallen medan jag har 2 och samma för skor, eller sitta och bajsa i 40 min under tiden jag tar hand om allt vad gäller barnens läggningsflrberedelser, eller stoppar i sig nävar av choklad, kakor, nötter 5 min innan maten är klar och då har jag stått vid spisen i en timme, eller lämnar skäggstrån och öronvaxiga tops över hela handfatet, eller tar 2 tim på sig att servera barnen frukost när jag för en gång skull får sovmorgon. ...
Ja listan kan göras lång.  När är nog nog? Ska man förväntas ta sånt bara för att han är man? Säger man något om det så får man höra att man bara gnäller och tjatar.
Om det finns fler som har det som jag, kommentera gärna.

Är jag min mamma?

Finns det någon så viktig person som mamma? Vem är det man ropar högt på när något otäckt händer eller man blir överraskat rädd - jo mamma.

Flera gånger i veckan ringer vi varandra. Ibland flera gånger varje dag. Utöver det har vi kommunikation via whatsapp under hela dagen. Nu när jag skriver om det så här så låter det som om jag inte är självständig alls. :-) Men så är det inte.  Det var en period i mitt liv då vi inte kunde parata på flera veckor. Det var på 90-talet när jag bodde i USA under 8 år och lärde mig allt om att stå på mina egna två ben. Så, med det sagt så skulle jag vilja säga att det mer handlar om att jag helt enkelt tycket om min mamma. Hur irriterande hon än kan vara. För tro mig, irriterande är bara förnamnet. Ibland tror jag att hon inte riktigt lever i samma värld som oss andra och där hennes verklighet bara existetar för henne.

Många som förlorat sin mor uttrycker att de sträcker sig efter telefonen flera gånger om dan. Vilken oerhört jobbig tanke. Jag vet att jag kommer vara den personen.

Vilken sorts mamma vill jag vara och bli? Mamma är lik sin mamma sägs det ju och man kan alltid lära sig av sin egen mor.

Min mamma är givmild - det vill jag också vara.
Min mamma ställer upp - det vill jag också göra.
Min mamma har en hög dos av omvårdnad - det vill jag också ha.
Min mamma kan se arg ut trots att hon inte är det  - jag har drag av det ibland så det vill jag förbättra.
Min mamma är tjatig - så också jag. Det bara måste jag lägga av med.
Min mamma höjde görna rösten när vi var små - jag inser att jag inte är fullt så tålmodig som jag borde vara med mina gossar så nog kommer en och annan höjd röst. Inte bra, det måste jag fixa.

Ja nog finns det många drag av min mamma i mig. Både bra och dåligt. Det bästa jag kan göra är att fortsätta rannsaka mig själv och förbättra det som är på den dåliga sidan.

Barn säger de roligaste saker

Micke berättade för Jonathan igår om matens väg genom kroppen och hur det omvandlas till energi för muskler och HJÄRNAN... "åh vad bra, utbrister Jonathan, för då kan man UNDRA"

I morse kom det en till sån rolig kommentar när Micke förde ljud från toan under "morgonkissen".
"Haha, sa Jonathan, pappa kissar en bajskorv".
"Om man kunde bajsa därifrån, svarade jag, så vore något fel."
Jonathan tänkte en sekund och kontrade till slut, "Men om man hade ett stjärthål på snoppen och en snopp i bak så kunde man kissa en bajskorv"
Jag började givetvis asgarva. Så, när Jonathan senare försökte återge sitt påfund för Micke så blev det ännu värre, "pappa,  om man har snoppen i stjärten så kan man kissa bajs"...

Blåsljud i hjärtat

Man är aldrig beredd på att få höra att det är något på tok med ens bebis. Med två helt friskförklarade bebisar tidigare så förväntade vi oss inte att få beskedet att det var något avvikande vid läkarundersökningen. Doktorn hörde ett blåsljud i vår lilla killes hjärta. Jag såg på hennes min när hon lyssnade på hkärtst att något var avvikande. När hon sedan berättade så kände jag mig lugn utvändigt,  men ändå ledsen och skärrad inombords.

Doktorn sa att de ville att vi skulle stanna kvar för ny läkarkontroll dagen därpå. Samtidigt bad hon sköterskan beställa ett EKG till senare den eftermiddagen. Jag märkte att sköterskan blev förvånad över att EKG skulle tas redan samma dag.

Micke hade haft den briljanta idén att skjutsa ut grabbarna till mormor och morfar för dagen, så han kom precis lagom till BB när vi fick besked om att vi var välkomna på EKG.

Dagen därpå kvarstod blåsljudet oförändrat och vi blev rekommendreade att stanna ett dygn till för ny läkarkontroll dagen därpå. BB i all ära, men så många dygn är det inte det minsta kul. Det ansvarsfulla dock var att stanna de tre dygnen för ny utvärdering på dygn 3.

Tyvärr fick vi inte samma doktor vid den undersökningen. Hon verkade lite smått virrig den här nya damen och hon kunde bara ana ett ljud, men inte på det vis fg läkare hade hört. Hennes bedömning var att det som tidigare läkare hört nu börjat stängas och vi kommer få kallelse till ny kontroll om ett par veckor. Vi får åka hem.

Nu är han född

Den 16 vaknade jag upp och kände mig totalt klubbad. Jag var så trött så jag skulle kunnat sova på en parkbänk och tro att jag sov bra. Något stod inte rätt till. Micke lät mig sova och när jag väl tog mig upp ut sängen vid 11:30 på fm så kände jag mig utmattad och dränerad. Jag ringde till förlossningen och berättade läget. De tyckte att jag skulle komma in för undersökning eftersom jag var 5 dgr efter BF. Sagt och gjort. Jag fick träffa dr Anna som jag träffat två gånger tidigare under graviditeten. Allt såg bra ut med bebisen och hennes diagnos för min del var utmattning och sömnbrist helt enkelt.  Hon föreslog en hinnsvepning för att påskynda processen eftersom det inte hade kommit igång än.

Den eftermiddagen började jag få ont långt långt ned på ryggen och kl 21 började de första små förvärkarna komma, ca 3-4 st/tim. Mamma och pappa kom dan därpå och hjälpte till med barnen för att underlätta för oss lite. Behövdes verkligen. De ifrågasatte om de verkligen skulle åka hem men jag tyckte inte det var mer än lätta förvärkar så de åkte hemåt vid 19:30 tiden. Micke och jag la oss samtidigt som vi nattade barnen och kl 21 (igen) växlade värkarna upp i tempo. Värkarna kom då var 5 minut och vid 23:45 ringde jag förlossningen och pratade med dem. De tyckte då att jag skulle tillkalla barnvakt och komma in. Så 2 min i midnatt ringde jag mamma. De hade ganska nyss somnat, sackarna. Men, de hoppade i bilen och var hos oss på 45 min från det att jag ringde. Pappa skjutsade upp oss, och han måste varit enormt stressad för han lyckades inte hålla en enda hastighetsgräns.  50 på 30-väg, 110 på 90 och 90 på 70. Inte ett rätt hade han. Jag fick tjata oavbrutet om att sakta ner och ändå lyckades han inte. Det var som om han inte hörde.

När vi först kom så satte de en kurva och allt såg fint ut. Vid undersökning var jag bara öppen 3 cm så barnmorskan frågade om vi ville åka hem med några värktabletter. Vi sa att vi hellre ville stanna, och det var inga problem. Vid 01:20 fick vi ett förlossningsrum och hon hämtade en säng åt Micke så vi båda kunde vila lite. Värkarna tilltig och blev så kraftiga att jag grät så fort de kom och vid 02:30 fick jag gas på 30/70 nivå för att underlätta. Hade ju även tagit värktabletterna dessförinnan men fick ingen hjälp av det. Den enda av oss som somnade var Micke. Genom mina ajajaj-tjut in i gasmasken hörde jag Mickes snarkningar. Jag blev så full i skratt. Där låg jag i tandagnisslande smärtor, o han var totalt däckad. Hur mycket han än hade velat så lyckades han inte hålla ögonen öppna. Efter alla dessa vakennätter med spysjuka i huset så var han ett vrak. Varför händer våra förlossningar alltid med uppstart på nätterna???? Fattar inte kroppen att jag är trött?

Vid 03:08 bad jag att få mer lindring av gasen så hon höjde den till 50/50. Vid undersökning några min senare var jag öppen 5 cm och då tillkallades narkosläkaren. Vid 04 las epidural. Under de minutrarna mellan 3 och 4 så drog jag i mig så mycket gas att jag vid flera tillfällen simmade iväg i hjärnan. Jag hörde att folk pratade med mig men jag varken orkade eller kunde inte svara. Det hände som i en dröm....långt långt bort någon annan stans. Allt ekade i slow motion. Jag hörde mitt namn tillkallas och jag försökte följa de instruktioner jag fick när epiduralen skulle läggas. Ligg stilla, kuta med ryggen som en katt, flytta ut till sängkanten, säg till när du får en värk.....jag stortjöt in i gasmasken och drog i mig all gas jag kunde. Sticket kom medan jag försvann till en dimma utan smärta och röster med bara en salig röra pulserande ljud och saker som hände och gjordes med mig utan att jag kunde reagera. Känslan är surrealistisk.

Epiduralen tog verkan och jag fick bra lindring i ca en timme och vid 05:20 fick jag påfyllning. Den dosen hjälpte inte länge innan krystvärkarna drog igång. Jag hade suttit vid sängkanten på en medicinboll för att hjälpa förloppet. Det gjorde jag även vid de andra två förlossningarna och det har varit både  effektivt och en skön position under värkarbetet. Strax innan kl 6 så kommer krystvärkarna och jag säger till micke att nu kommer bebisen. Precis då kommer barnmorskan, el om Micke tillkallar henne....men allt hände så snabbt. Kunde nästan inte ta mig upp i sängen. Fick hjälp av Micke och barnmorskan. Fler folk kom inspringandes.Jag skriker efter lustgasen men vägrades mer, de ville ha mig klar i huvet. Jag vågar inte utan gas tjuter jag. Jorå, nu gör vi det här hejas det på. Jag tryckte på både utan värkar och med värkar och barnmorskan uppmanar att vänta på krystvärken. Kl 06:14 den 18/4 var han ute. Det som kändes som en evighet var bara några minuter. Jag vågade ta smärtan och ut kom han. Åhhh vad fin han var.... Det var ju inte så farligt ändå, all smärta som bortblåst och kärlek vid första ögonkastet.

Vi hade speciellt bett om sen avnavling och fick se den vita navelsträngen och att det slutat pulsera innan de klampade och Micke fick klippa.

Lillkillen vägdes in på 3970 gram och 52 lång. Allt såg bra ut vid första koll och vi fick frukost och lite lugn och ro att fira vår nya familjemedlem innan vi gavs ett rum på BB.

Maginfluensa härjar i vårt hem

Så, förra veckan fick Wille maginfluensa. Vi var så övertygad om att det var något han fått i sig eftersom det var över i ett huj. Sen blev Micke dålig igår på vad vi skyllde på....smågodis. Men när äldsta sonen började kaskadspy inatt så blev jag tvungen att lägga åt sidan alla bortförklaringar och andra teorier. Spysjukan har slagit omkull familjen. Så är det bara.

Så hur känns det då att vara höggravid och + 4 dagar efter BF.... i detta fall, lättad att lillkillen väntat och tacksam över den försyn och omsorg gud verkar ha haft i det. Hade verkligen varit höjden av allt jobb att vara nyförlöst med en liten 3 1/2 åring som kaskadspyr varannan timma och en man som är totalt utslagen,  likblek och orkeslös efter nattens magtömningar och all denna tvätt efter spyor. Jag har helt enkelt tappat räkning på hur många maskiner jag tvättat sen 24 tim tillbaka. Om nu lillen kommer snart kan jag ju inte ha en baktetiehärdhög med vidrig tvätt som inte hunnit bli tvättad.

Morfar kom vid 11 i förmiddags och hämtade hem William till dem för dagen. Han är ju symptomfri sen i helgen så det har hjälpt enormt att han kommit ut ur huset och fått ha lite roligt. Han höll ju på att bli nersprayad i morse av Jonathan.  Micke fick sig en härlig dusch men William fick jag bort från skottlinjen i bokstavligt talat sista sekund. Det var då jag desperat ringde till mamma och vädjade att de skulle hämta lillebror.