Den 16 vaknade jag upp och kände mig totalt klubbad. Jag var så trött så jag skulle kunnat sova på en parkbänk och tro att jag sov bra. Något stod inte rätt till. Micke lät mig sova och när jag väl tog mig upp ut sängen vid 11:30 på fm så kände jag mig utmattad och dränerad. Jag ringde till förlossningen och berättade läget. De tyckte att jag skulle komma in för undersökning eftersom jag var 5 dgr efter BF. Sagt och gjort. Jag fick träffa dr Anna som jag träffat två gånger tidigare under graviditeten. Allt såg bra ut med bebisen och hennes diagnos för min del var utmattning och sömnbrist helt enkelt. Hon föreslog en hinnsvepning för att påskynda processen eftersom det inte hade kommit igång än.
Den eftermiddagen började jag få ont långt långt ned på ryggen och kl 21 började de första små förvärkarna komma, ca 3-4 st/tim. Mamma och pappa kom dan därpå och hjälpte till med barnen för att underlätta för oss lite. Behövdes verkligen. De ifrågasatte om de verkligen skulle åka hem men jag tyckte inte det var mer än lätta förvärkar så de åkte hemåt vid 19:30 tiden. Micke och jag la oss samtidigt som vi nattade barnen och kl 21 (igen) växlade värkarna upp i tempo. Värkarna kom då var 5 minut och vid 23:45 ringde jag förlossningen och pratade med dem. De tyckte då att jag skulle tillkalla barnvakt och komma in. Så 2 min i midnatt ringde jag mamma. De hade ganska nyss somnat, sackarna. Men, de hoppade i bilen och var hos oss på 45 min från det att jag ringde. Pappa skjutsade upp oss, och han måste varit enormt stressad för han lyckades inte hålla en enda hastighetsgräns. 50 på 30-väg, 110 på 90 och 90 på 70. Inte ett rätt hade han. Jag fick tjata oavbrutet om att sakta ner och ändå lyckades han inte. Det var som om han inte hörde.
När vi först kom så satte de en kurva och allt såg fint ut. Vid undersökning var jag bara öppen 3 cm så barnmorskan frågade om vi ville åka hem med några värktabletter. Vi sa att vi hellre ville stanna, och det var inga problem. Vid 01:20 fick vi ett förlossningsrum och hon hämtade en säng åt Micke så vi båda kunde vila lite. Värkarna tilltig och blev så kraftiga att jag grät så fort de kom och vid 02:30 fick jag gas på 30/70 nivå för att underlätta. Hade ju även tagit värktabletterna dessförinnan men fick ingen hjälp av det. Den enda av oss som somnade var Micke. Genom mina ajajaj-tjut in i gasmasken hörde jag Mickes snarkningar. Jag blev så full i skratt. Där låg jag i tandagnisslande smärtor, o han var totalt däckad. Hur mycket han än hade velat så lyckades han inte hålla ögonen öppna. Efter alla dessa vakennätter med spysjuka i huset så var han ett vrak. Varför händer våra förlossningar alltid med uppstart på nätterna???? Fattar inte kroppen att jag är trött?
Vid 03:08 bad jag att få mer lindring av gasen så hon höjde den till 50/50. Vid undersökning några min senare var jag öppen 5 cm och då tillkallades narkosläkaren. Vid 04 las epidural. Under de minutrarna mellan 3 och 4 så drog jag i mig så mycket gas att jag vid flera tillfällen simmade iväg i hjärnan. Jag hörde att folk pratade med mig men jag varken orkade eller kunde inte svara. Det hände som i en dröm....långt långt bort någon annan stans. Allt ekade i slow motion. Jag hörde mitt namn tillkallas och jag försökte följa de instruktioner jag fick när epiduralen skulle läggas. Ligg stilla, kuta med ryggen som en katt, flytta ut till sängkanten, säg till när du får en värk.....jag stortjöt in i gasmasken och drog i mig all gas jag kunde. Sticket kom medan jag försvann till en dimma utan smärta och röster med bara en salig röra pulserande ljud och saker som hände och gjordes med mig utan att jag kunde reagera. Känslan är surrealistisk.
Epiduralen tog verkan och jag fick bra lindring i ca en timme och vid 05:20 fick jag påfyllning. Den dosen hjälpte inte länge innan krystvärkarna drog igång. Jag hade suttit vid sängkanten på en medicinboll för att hjälpa förloppet. Det gjorde jag även vid de andra två förlossningarna och det har varit både effektivt och en skön position under värkarbetet. Strax innan kl 6 så kommer krystvärkarna och jag säger till micke att nu kommer bebisen. Precis då kommer barnmorskan, el om Micke tillkallar henne....men allt hände så snabbt. Kunde nästan inte ta mig upp i sängen. Fick hjälp av Micke och barnmorskan. Fler folk kom inspringandes.Jag skriker efter lustgasen men vägrades mer, de ville ha mig klar i huvet. Jag vågar inte utan gas tjuter jag. Jorå, nu gör vi det här hejas det på. Jag tryckte på både utan värkar och med värkar och barnmorskan uppmanar att vänta på krystvärken. Kl 06:14 den 18/4 var han ute. Det som kändes som en evighet var bara några minuter. Jag vågade ta smärtan och ut kom han. Åhhh vad fin han var.... Det var ju inte så farligt ändå, all smärta som bortblåst och kärlek vid första ögonkastet.
Vi hade speciellt bett om sen avnavling och fick se den vita navelsträngen och att det slutat pulsera innan de klampade och Micke fick klippa.
Lillkillen vägdes in på 3970 gram och 52 lång. Allt såg bra ut vid första koll och vi fick frukost och lite lugn och ro att fira vår nya familjemedlem innan vi gavs ett rum på BB.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar